1920-talet var en omvälvande tid, inte minst för kvinnorna. Sällan har idédebatten varit livligare än då, sällan har manssamhället utmanats med större skärpa – och entusiasm! I centrum fanns Fogelstadgruppen och kvinnorna runt tidningen Tidevarvet. I vår kulturhistoria är de så gott som glömda. Det är djupt orättvist. De borde vara våra levande samtalspartners. Deras frågor är våra. Hur håller man demokratin levande? Vilken plats har personligheten i politikens kollektiva tankemönster? Vad är vänskap? Vad är kärlek? Vad är meningen med livet? De som frågade var Elin Wägner, Elisabeth Tamm, Ada Nilsson och Honorine Hermelin. Till kretsen hörde också Emilia Fogelklou, Hagar Olsson, Alexandra Kollontay och Siri Derkert. De var författare, journalister, pedagoger och politiker. De var sökare på alla plan, estetiskt, religiöst, politiskt och privat. De var djärva, dumdristiga, roliga och inspirerande – på samma gång nyktra realister och högspända idealister. Det mest värdefulla som dessa kvinnor förmedlar genom decennierna är: livsmod. En bristvara i alla tidevarv.