In many countries, policymakers, researchers and other stakeholders have advocated that using materials previously regarded as waste as an important step towards a more sustainable future. The issue, however, is that using waste is not easy in practice. Concerns regarding safety, cleanliness, profitability, and quality are frequently raised. My focus is on Swedish sewage sludge use in agriculture, a practice which went from six percent of the total amount sewage sludge produced to 46 percent between 2002 and 2020. The main guiding question is how actors like researchers, farmer federations, industrial organizations, wastewater treatment plant operators, and public agency representatives negotiate what sewage sludge is and how it should be used. The study contributes to the emerging literature on resourcification, a theoretical approach which understands that resources become through practice. I also draw on concepts from multiple ontology research to demonstrate how complex materials like sewage sludge become a matter of political contestation. The study is based on researchers’ arguments published in scientific papers over the past fifty years, Swedish stakeholders’ opinion statements to four governmental inquiries over the past twenty years, minutes from a wastewater treatment certification organization (Revaq) from 2011 to 2022, and interviews with the expert panel initiated by the 2018 governmental sewage sludge inquiry. Analytically, I focus on how sewage sludge is related to other objects and phenomena and by that enacting what the sludge should be. I argue that farmers, wastewater treatment plant operators, researchers, and recycling companies have enacted sewage sludge as a fertilizer, partially through the establishment of a certificate. In the Swedish agricultural sector, sewage sludge has now become a usable good. This enactment, however, requires constant support to fend off the challenges presented by other ways of enacting what sewage sludge is and should become. Beslutsfattare, forskare och andra intressenter i många länder förespråkar att göra avfall användbart som ett viktigt steg mot en mer hållbar framtid. Problemet är dock att användning av avfall inte är enkelt i praktiken. Oro kring säkerhet, renlighet, lönsamhet och kvalitet lyfts ofta fram. Mitt fokus ligger på användningen av svenskt avloppsslam inom jordbruket, en praxis som ökade från sex procent av den totala mängden avloppsslam producerad till 46 procent mellan 2002 och 2020. Den vägledande frågan är hur aktörer som forskare, lantbruksförbund, branschorganisationer, avloppsreningsverksoperatörer och representanter för offentliga myndigheter förhandlar om vad avloppsslam är och hur det bör användas. Studien bidrar till den framväxande litteraturen om resursifiering, en teoretisk ansats som utgår från att resurser blir till genom praktik. Studien bygger på forskarnas problemformuleringar publicerade i vetenskapliga artiklar under de senaste femtio åren, svenska intressenters remissvar till fyra statliga utredningar under de senaste tjugo åren, protokoll från en certifieringsorganisation för avloppsrening (Revaq) från 2011 till 2022 samt intervjuer med den expertpanel som initierades av den statliga utredningen om avloppsslam 2018. Jag visar att avloppsslam relateras till olika objekt och fenomen. Jag argumenterar för att bönder, operatörer av avloppsreningsverk, forskare och återvinningsföretag har förverkligat avloppsslam som en gödsel, delvis genom införandet av ett certifikat. Inom den svenska jordbrukssektorn har avloppsslam blivit en användbar vara. Denna förvandling kräver dock kontinuerligt stöd för att möta de utmaningar som andra sätt att förstå vad avloppsslam är och bör bli innebär.