Roligt och tankeväckande om att fylla 40! Det är söndag. För precis ett år sedan fyllde jag 39 år. Då fick jag ett blått fodral till mina stickor. Jag blev jätteglad. Jag hade önskat mig det (jag tycker bäst om att få det jag önskat mig). Jag bjöd några vänner och familjen på våfflor, för de innehåller inget socker och jag försökte låta bli att äta socker. Men det var när min kompis Anne ringde, senare på kvällen, och berättade att hon inte var säker på om hon älskade sin man, som jag började skriva. Det var 365 dagar tills jag fyllde 40. Ett år kvar. Och det låg saker i luften som var helt nya. Enligt den kinesiska almanackan var 2006 Hundens år. I mitt fall snarare Bulldoggens år. Rynka las till rynka och snart följde inte halsens hud med när jag vände på huvudet. Och samtidigt som jag tillbringade tid framför spegeln hände följande i min bekantskapskrets: livskris, sex med fel person, skilsmässa, garagebygge, sex med annan fel person, bebis, någons tonåring fick hångla för första gången. Och några flyttade till Nässjö. Det hände sannerligen saker och snart var frågan “Ska det vara så här fram tills vi dör?” lika vanlig som ”Kan ni rekommendera en bra rörmokare?”. Vi, alltså jag och många av mina vänner, var alla på väg mot 40. Om det handlar den här boken. Gunilla Bergensten är skribent. Året hon fyllde 40 blev mer händelserikt är någonsin; hennes förra bok Familjens projektledare säger upp sig blev antagen, hon hade sitt första utvecklingssamtal på jobbet, fick bettskena samt utvandrade till San Francisco. Bland annat. Gunilla är gift med Magnus och tillsammans har de två barn. Det här är hennes tredje bok. [RH1]