Varför litteratur för amatörer? Jag tror för att amatör är ett så underbart mångtydligt ord, enligt ordboken älskare, icke-professionell, vän, lekman, liebhaber, vurmare. Jo, jag har varit kritiker, är också författare, men när jag läser är det som amatör. Och när jag har skrivit om litteratur har jag velat tala till andras läsare utifrån mig själv. I höstas när jag skulle röja upp hemma fann jag de gulnade klippen. Skulle jag slänga alltsammans? Eller se efter vad där stod? Det var att möta mig själv. Vem var jag? Var jag inte som ung odrägligt brådmogen? Förmodligen. Försökte jag inte framstå som lite klyftigare än jag i själva verket var? Säkert. Jag gjorde ett urval. Ganska strängt, jag har skrivit mycket. Kriteriet var artiklar om författare och författarskap som betytt något viktigt för mig. Litteraturen har varit en vägvisare till konsten att leva. Urvalet bygger på det jag skrivit om litteratur i nästan 40 år, från 60-tal till idag, dagskritik och essäer. I det jag valt ut syns min lidelse och också tidens väderomslag, tidsandans verkningar och ideologins intrång. Jag står rätt främmande för den distanserade, lite svala litteraturkritik som förlorar läsandets verkliga betydelse ur sikte. Och mot den kritik som pådyvlar författaren en påstådd agenda. Jag vill gärna se boken som ett samtal om litteratur. Det är en intim sak, man tvingas vara uppriktig, man avtäcker sig själv. Det mesta i Litteratur för amatörer handlar om svensk litteratur, ofta samtida med min tids- och livshorisont, i den meningen en generationsbok, men också om vissa klassiker och några favoriter bland polska författare. Det finns ett par längre partier om ett par diktare, Tomas Tranströmer och Birgitta Trotzig, vars språk och tankar hjälpt mig mer än andra. Agneta Pleijel