"De stora memoarerna ligger ständigt på salongsborden. De skarpa och skapande tankarna. De heroiska besluten. De omvälvande politiska skeendena. Allt det Intressanta, Viktiga, Betydelsefulla. Mina berättelser växer ur något annat. De växer ur de händelser och impulser – ibland tvivelaktiga impulser – jag i ögonblicket tagit på allvar, med konsekvenser jag inte kunnat förutse. På vägen från missionshuset i Småland, över stenrösen och genom skogen ut i världen, har jag oupphörligt letat efter ett kvinnoliv med kärlek, närvaro och frihet och plötsligt, efter många år, upptäckt den människa som hela tiden funnits vid min sida. Förvånade och skakade av livet och döden fick vi äntligen syn på varandra." Så presenterar Margareta Strömstedt sina memoarberättelser, som på samma gång handlar om henne själv och några andra kvinnoöden. Sårigheten, smärtan och det oändligt komplicerade i levandet vibrerar i texterna så oroande som om allt hände just nu. Margareta Strömstedt har samma ömhet i blicken vare sig hon berättar om sig själv eller andra kvinnor, och skapar på så sätt förbindelser och samhörighet mellan sig själv och dem, och oss som läser. Titelns Ruth Ellis avrättades i London 1955, dömd för att ha skjutit den man som misshandlat henne och dödat det barn hon väntade. Den unga förälskade Margareta Strömstedt befinner sig på ett hotell i Bournemouth den dallrande heta julikvällen innan Ellis ska hängas. Med hennes tragedi i tankarna hamnar hon mitt i en annan kvinnas olycka, den övergivna bittra pensionatsvärdinnan, och gråter med henne: "Jag grät med henne och längtade efter min egen älskade, han som inte var lik de andra männen. Jag grät för att jag nu var så ung och ändå kände att det som var kärnan i mig själv, kvinnan längst därinne, var uråldrig och fårad och redan märkt av tiden. Älska mig, älska mig, ropade det inom mig."