Krigarens dikt vill vara ”en sannolik framställning av Alexander den Stores handlingar och levnadsöden”. Den följer Alexander från uppväxtåren i det gröna Makedonien, under spänningen mellan fadern och modern, och fram genom det stora fälttåget mot Persien, med belägringen av Tyros, intagandet av Egypten, slagen vid Issos och Guagamela. Efter intåget i Babylon, den tidens storstad med alla dess märkvärdigheter, följer erövringen av Asien ända till Indien och marschen tillbaka genom den fruktade Makranöknen, Alexanders plötsliga insjuknande och död i Babylon och den döendes rannsakan av sitt korta men sällsynt händelseladdade liv. Berättelsen eftersträvar att med stöd av den nyaste Alexanderforskningen ge en allsidig och balanserad bild av den store erövraren. Utan att vare sig hylla eller nedvärdera honom utgör den ett försök att blottlägga de sammansatta drivkrafterna hos Alexander, samspelet av medvetna och omedvetna inslag, under föreställningen att hans livsgärning ska bli en dikt, motsvarande den homeriska Iliaden och legenderna om Dionysos. Han ställs samtidigt i förhållande till sina älskare och älskarinnor, till Zoroasters lära och de indiska Gymnosofisternas tänkesätt, till de olika religioner och kulturer han möter. ”Krigarens dikt” är avsiktligt hållen i de gamla historieskrivarnas sakliga, krönikeartade stil, komprimerad men ändå åskådlig. Den är ett mästarprov av episk berättarkonst, på en gång en lärd och djuplodande skildring och en färgrik historisk berättelse, fylld av myllrande liv och dramatiskt skiftande händelseförlopp.